Vi fascineras av apungar. De är så otroligt lika människobarn och tvärtom.
Men... med åldern blir aporna mycket olika varandra, och mycket mer olika oss. Yttre och sociala könsskillnader manifesteras. Den människolika och icke sexuellt präglade lekande ungen formas in i det sociala mönster som gäller för respektive art.
Vargungar är gulliga. Som hundvalpar. Människor tog vargungar, kanske först som levande resurs på resor, vargen kunde vid behov ätas upp, innan den blev ”varg” på riktigt och farlig.
Stadiet då en individ är ung, pigg, flexibel och lekfull, är det JUVENILA. Efter det utvecklas man till ADULT. Vi tyckte om de juvenilaste vargarna, som lekte, inte anföll. Som gosade, gullade, hade små söta öron och nosar, som var små, och lurviga. De vargar som var mest juvenila behöll vi och tog valpar på. Till slut hade vi hundar.
En hund är en varg som stannar kvar i ett förlängt juvenilt stadium. Lekfull, läraktig, pigg, och inte särskilt varglik.
En människa är, på samma sätt, enligt vissa forskare, en JUVENIL APA.
Vi är apor som avlats fram för att inte gå in i det rigida fasta sociala och biologiska mönster som från början var naturligt för vår art. Vi blev lekfulla, uppfinningsrika, aktiva, och flexibla.
Vem som avlade fram oss? Vi själva i samverkan med naturen. Flexibla lekfulla varelser med juvenil nyfikenhet erövrade nya kunskaper, smakade ny mat, hittade nya sätt att bygga bon, ta sig fram.
Därför, menar Minou (jag!), är människan inte lika bunden av sina ”biologisk-genetiska” förutsättningar som hane och hona i många arter där man övergår naturligt i en adult fas. Ungar leker med varann på lika villkor även hos aporna. Juvenila hannar och honor kan göra i princip VAD DE VILL.
Så menar jag att det är med den juvenila apan ”människa”. Hon har biologiska och genetiska förutsättningar, som är helt fenomenala. Normalfördelningen hos vissa av våra egenskaper skiljer en aning mellan människohanar och människohonor. Och de går omlott: Muskelstarka kvinnor är starkare än muskelsvaga män, även om män som grupp ligger något högre i muskelstyrka.
Men det fina i kråksången: Vi är en lekande experimenterande art, som därigenom kan skapa våra egna regler. En juvenil hanne kan göra saker som en adult hanne inte skulle tillåta sig / tillåtas av gruppen.
Den lekande människan: Homo ludens. Med rätt att skapa sina egna roller och regler. Med rätt att glädjas. Och med nästintill oändliga resurser.
Vad var det ni sa om biologiska gränser för min matematiska förmåga som tjej nu igen...?
